For my Swedish readers...

Jag förundras ibland över det amerikanska samhället...

En kompis på jobbet (som jag inte kan nämna vid namn för hon läser tyvärr min blogg regelbundet, så jag kallar henne X) är den lataste och mest omotiverade människa jag någonsin träffat.

Idag åkte jag till jobbet fyra timmar tidigare än jag brukar så att jag kunde vara med på träning till videofilmning, redigering och Final Cut Pro - lite informellt bara, för att jag vill lära mig det och hade chansen. Det är ju där framtiden ligger... just i att hänga med i utvecklingen med vad man kan göra inom multimedia. Sen tycker jag också att det är KUL att lära mig saker. Man måste ju utvecklas, komma vidare. Är det inte det som allt går ut på?

Jobbarkompisen har annan åsikt. Jag var på bra humör när X strosade in vid halv femtiden och sa glatt att "jag vet hur man gör en film nu!"

"Jaha," sa hon. "Varför vill du veta det? Det är väl ingen ide att kunna för då kanske du måste använda dom kunskaperna för att göra mer jobb."

Allt handlar alltid om att göra så lite som möjligt för henne, och sen ständigt klaga över hur lite vi får betalt. X tror också att folk är skyldiga henne något - hon ska minsann inte behöva jobba för att komma någonvart, allt ska serveras henne för att hon vill ha det så. Hon har rätt till ett jobb, en bil, ett hus... osv. (Just nu bor hon hemma hos sina föräldrar och har precis blivit dumpad av sin fästmö som hon träffat via internet).

X har kommenterat om hus nu när jag och Albie köpt nytt och håller på och pysslar. Först sa hon när vi målade "Men hur vet ni hur man gör det?" Sen har hon sagt att hon vill bo på ett jättefint ställe, men det ska vara som hon vill ha det när hon flyttar in, för hon tänker minsann inte göra något för att få det fint.

"Det ska man inte behöva," sa hon.

Jag kan fortsätta i evigheter. Men det börjar nog se misstänksamt ut för de som inte kan svenska...